[ad_1]
Det finns resor och det finns resor. När Degerfors IF:s 17-årige jättetalang Amir Mohammadi kom som ensamkommande till Sverige 2015 hade han aldrig spelat organiserad fotboll tidigare. Han lyckades överkomma språkbarriärer och lärde sig fotboll genom att ställa sig sist i ledet och göra som de andra. Han hittade snabbt en väg framåt och har på kort tid gått från Skyllbergs IK i division 7, till landslagsläger på Bosön och bänken i Allsvenskan.
Som liten spelade Amir med sina vänner på gatorna i Iran och hade ingen möjlighet att spela i ett lag. Under 2021 hade han en framträdande roll i Skyllbergs IK och bidrog i allra högsta grad till att laget tog sig upp i division 6. Han har, minst sagt, en fotbollsbakgrund som sticker ut ur mängden.
Hur ser din fotbollsbakgrund ut?
– Innan jag kom till Degerfors så spelade jag i Skyllberg. Sommaren 2016 började jag spela i Skyllbergs ungdomslag och jag hade precis fyllt 16 när jag blev uppflyttad i A-laget. Jag hade lite problem med språket i början och det var svårt att förstå vad tränaren sa. Det löste sig oftast genom att jag ställde mig sist i ledet och gjorde som de andra. Men jag var yngre, lärde mig språket snabbt och ja, efter det har det bara rullat på. Jag har tränat på och jagat min dröm, liksom.
Du hade inte spelat fotboll innan du kom till Skyllberg?
– Jag spelade fotboll på skoj, det fanns inga tankar på att satsa på fotboll eller något sådant. I Iran spelade jag fotboll på gatorna för att det var kul och möjligheten att spela i ett lag fanns inte för mig. Jag har bara spelat fotboll i cirka sex-sju år. Alltså, det finns knappt inga fotbollsplaner i Iran. Eller, det finns, men vi hade aldrig tillgång till dem. Vi hade en hall där vi spelade lite futsal någon gång, men vi spelade framför allt på asfalten. Men som sagt, det var inget seriöst. I Iran var all fokus på skolan, det fungerar inte alls som i Sverige. Det är tack vare mina äldre bröder som jag började spela fotboll. Kärleken till sporten har jag fått genom dem.
Var du bäst i laget när du började spela i Skyllberg?
– Nej nej, jag var riktigt dålig faktiskt. Det enda jag kunde vara att springa. Jag ville bara spela fotboll för att träffa vänner och ha kul.
I december 2021 hamnade du i Degerfors IF:s akademi. Du har gjort en lång resa på kort tid.
– Ja, verkligen. Jag blev kontaktad av Degerfors IF redan våren 2021 och hade en NIU-plats, men tackade nej eftersom jag inte kände mig redo att flytta. Men sedan jag kom till Degerfors har allt känts jättebra och det har gått framåt för min del. Jag har spelat med P17, P19, U21. Tränat och suttit på bänken i A-laget. Det är overkligt.
Precis. Mot Malmö så fanns du med på bänken. Hur var det?
– Det kändes otroligt mäktigt, alltså. Jag hade ju inte en tanke på att ens få träna med A-laget. Jag tänkte att det kommer först om några år och mitt mål har varit att spela med P19 i år. Ingenting med U21-laget eller något sådant. Så det känns fantastiskt.
Hur gick det till när du fick veta att du skulle vara med mot Malmö?
– Jag blev utbytt i matchen borta mot Lidingö i den 60:e minuten. När jag gick till bänken så sa tränaren Jesper Swedlund åt mig att hålla i gång och dricka vatten för att jag kanske skulle in på planen snart igen. Jag satte mig på bänken, drack lite vatten och då ropade Jesper på mig och tog mig åt sidan. Då så sa han ”Vi tog ut dig för att du ska vara med på bänken mot Malmö imorgon”. Jag blev helt chockad och sa ”Nej, du skojar”. Inte en chans att jag trodde på honom. Det var mäktigt att få höra det. Jag ringde hem och sa åt familjen att samlas i vardagsrummet innan jag berättade för dem allihop. Det var sjukt.
Du har alltså gått från division 7 till Allsvenskan på ett halvår… Vad tänker du om det?
– Det är mäktigt… Jag vet faktiskt inte hur jag ska förklara den här känslan. Det har gått så otroligt snabbt.
Du har dessutom hunnit med ett landslagsläger på Bosön. Hur var det?
– Det var väldigt kul att vara där. Jag visste inte ens om att jag kunde bli uttagen. Det var en otrolig överraskning och jag har hela tiden tänkt att äh, det där kommer längre fram i karriären. Men jag var jättetaggad att få visa upp mig och visa att jag förtjänade den platsen.
Var det Jesper som gav dig det beskedet också?
– Det var faktiskt Benjamin Buisson, som också blev uttagen, som sa det till mig. Han hade fått ett mail. Jag hade också fått mailet men inte sett det…
Amir pratar varmt om sin tidigare tränare, Sanjin Kozomara, som han beskriver som en starkt bidragande orsak till sin utveckling. Det var han som fick Amir att förstå vikten av stenhårt arbete och att träna mycket på egen hand.
Om vi backar bandet lite och går tillbaka till Skyllberg. Hur snabbt gick det från att vara sämst, till att bli bäst i laget?
– Det tog ju så klart lite tid. Sanjin har hjälpt mig otroligt mycket. Vi satt och planerade och lade scheman över hur jag skulle träna på egen hand. Sedan har jag bara utvecklats och har inte tänkt så mycket på det, men jag tror att all träning som jag gjort på egen hand, har gjort att jag är där jag är idag. Min egen vilja att bli proffs, fotbollen betyder allt för mig, det är hela mitt liv. Fotbollen kommer först och jag gör allt för att komma dit jag vill och det kommer jag fortsätta göra.
Tränar du fortfarande mycket på egen hand?
– Ja, jag gillar att träna själv. Så fort jag inte har någonting att göra hemma så tränar jag fotboll. Ibland är jag på gymmet också. Jag fick en överbelastning i knäet tidigare i år så nu på senare tid kanske jag har tagit det lite lugnare. Mina tränare har fått säga till mig att jag måste vila, men jag kan inte vila. Till och med när jag varit sjuk har jag tränat, haha. Det finns gott om tid att vila sen.
Har du bra koll på de bitar som du själv behöver utveckla och lägga mer tid på?
– I början var det Sanjin som sa till mig vad jag skulle göra. Han kunde till exempel säga att jag behövde bli bättre i en mot en och sen tränade vi på det i flera veckor. Men nu för tiden är jag min egen tränare. Ingen annan känner dig bättre än du känner dig själv. På senare tid har jag tränat på det som jag själv känner att jag behöver bli bättre på och fokuserar på en sak i taget.
Är du den som står kvar längst efter en träning och kör på egen hand?
– Haha, jag vill det. Men jag får inte alltid det utan blir ofta tillsagd att gå hem och vila, annars kan jag stå där hela natten.
Tycker du att det är jobbigt att vila?
– Jag tänker att när jag sitter och vilar, så är någon där ute och tränar och han blir bättre än mig. Jag vet att det är extremt viktigt att vila men vill man komma långt så måste man offra sig…
Vad tycker dina vänner och din familj om att du tränar så mycket?
– De säger åt mig att träna så mycket jag vill och kan, men kost och vila är viktigt. Du är ingen maskin och du måste lyssna på din kropp. Jag har tidigare tränat när jag haft ont och varit sjuk, men i Degerfors blev det en helt annan grej. Jag måste verkligen fokusera och ta hand om min kropp, för det är det enda material jag har för att kunna bli proffs. Blir jag skadad och borta länge så är det inte bra för karriären.
Amir har tillhört Degerfors IF i sex månader. Inledningsvis tillhörde han P17-laget men spelar numera nästan bara med P19.
Summera ditt första halvår i Degerfors IF.
– När jag kom till Degerfors började jag först i P17. Jag gjorde många mål och vi gick vidare i Ligacupen. Därefter blev jag uppflyttad till P19 där det inte gick lika bra, det berodde mest på den fysiska delen och hastigheten. Men nu går det bättre och att få träna med A-laget var ingenting jag hade räknat med överhuvudtaget.
Hur har du blivit mottagen i föreningen?
– Båda akademilagen är fantastiska och jag har vänner i bägge lagen. I Degerfors är man konkurrenter på planen men mycket goda vänner vid sidan av fotbollen. Vi umgås jätteofta och gör olika grejer. Jag vet inte, men jag tror inte att den här sammanhållningen som finns i Degerfors är särskilt vanlig i andra klubbar. Det är en speciell miljö.
– A-laget har tagit hand väldigt bra hand om mig när jag tränat med dem. När jag skulle göra min första träning med dem, så tänkte jag att ingen ens skulle komma fram och hälsa på mig. De vet inte vem jag är och jag kanske blir en konkurrent till dem framöver. De kommer att vilja sätta mig på plats direkt. Men, det var tvärtom. Alla spelare kom fram och hälsade och sa ”Tja!” ”Välkommen!” ”Kul att du är här!” och sådant. Det är inte så stor skillnad på miljön här och i Skyllberg där jag kom ifrån, det är en liten klubb där alla umgås och tar hand om varandra. Man kommer varandra väldigt nära.
När du tränar med A-laget, känner du att du kan ta en plats så småningom?
– Första träningen gick så där och då kände jag absolut inte så. Jag tänkte att, ok, jag får en träning nu och kanske får någon mer träning nästa år. Trots det så fick jag en plats på bänken mot Malmö och då kände jag att klubben tror på mig. Jag fokuserar extra mycket på alla detaljer, kost, sömn och inte minst träning, för att kunna ta en plats i A-laget någon gång. Det har gått helt sjukt snabbt, för ett halvår sedan spelade jag i division 7.
Din tränare Jesper var tydlig med att truppen till matchen mot Malmö inte fick komma ut för tidigt för att du skulle tappa fokus i matchen mot Lidingö, om du fick reda på det. Stämmer det tror du?
– Haha… Ja, säkert. Den där bussresan hem från Lidingö var fin. Jag satt bara och njöt hela vägen.
[ad_2]
Source link